Om mig

Sedan jag var liten har jag varit intresserad av berättande. I barndomen rörde det sig ofta om äventyr som jag skrev med trubbig blyerts i skrivblock jag tagit hem från skolan. Mitt rättesnöre var på den tiden Mark Twains bok Tom Sawyers äventyr. Jag tyckte att varje bra berättelse hade sin upplösning i en spännande mörk grotta, precis som i boken om Tom Sawyer. Därför pressade jag för det mesta in en grotta någonstans i mina berättelser.

Nu är jag vuxen och någon grotta har jag ännu inte lyckats få in i mina böcker. Men jag fortsätter att ha samma vilja att berätta som i barndomen. Oavsett om berättandet sker på en scen, i min skrivkammare eller på en medieredaktion där jag jobbar som journalist. Länge var jag osäker på vilken gren inom berättandet jag skulle satsa på, men så småningom kom jag till freds med svaret: jag behöver inte välja. Jag kan faktiskt fortsätta att berätta på olika sätt och på olika platser.

Hur jag blev journalist

Man kan säga att jag snubblade in i journalistiken. Som sextonåring engagerade jag mig i redaktionen för kulturtidskriften Ponton, en tidskrift som publicerar ungdomars dikter och noveller. Arbetet bestod till stor del av att läsa hundrasidiga buntar med ungas texter och avgöra vad som skulle publiceras. Dessutom fick jag recensera böcker – och efter att ha skrivit en recension fick jag behålla boken. En lyx, tyckte jag som 16-åring!

Jag startade en skoltidning på mitt gymnasium och engagerade mig i studentradion. I efterhand är det lätt att se att jag skulle bli journalist, men det trodde jag inte själv på den tiden. Jag kände inga journalister och var osäker på hur man skulle göra för att tillskansa sig yrket.

Så småningom sökte jag ändå till journalistutbildningen. Av en slump träffade jag på fritiden några unga människor med spännande idéer om journalistik. En lång och tunn kille som heter Carlos Rojas sa till mig: ”Skriv om det du känner till! Utgå från dig själv!” Carlos idéer formades till tidningen Gringo, och jag kom så småningom att tillhöra redaktionen. I början var det en okänd tidning där folk jobbade gratis. Men så växte Gringo i popularitet, vi vann Stora Journalistpriset i kategorin Årets förnyare och jag blev krönikör i Metro. Över en natt hade journalistik gått från att vara mitt intresse till att vara mitt jobb.

Gringo handlade om förortsfrågor, vilket var intressant. Men mitt största intresse låg i jämställdhetsfrågor. Därför startade jag tidningen Macho tillsammans med Anna Svensson. Macho distribuerades som en bilaga till Aftonbladet. Vi drog frågeställningar om män och kvinnor till sin spets. Om den här tiden av mitt liv skulle jag kunna skriva en hel bok. Jag var 21 år och redaktör på en tidning, med allt vad det innebar av övernattningar på kontorssoffan, stressmage och den overkliga situationen av att sitta i TV-soffor. I efterhand är jag tacksam för alla kreativa personer jag fick arbeta tillsammans med, och alla misstag jag fick göra tidigt och som jag sedan lärde mig av. Macho publicerades först månadsvis och sedan veckovis tills vi efter ett och ett halvt år lade ner av ekonomiska skäl. Då gick jag till public service.

Radio och TV

Att gå från redaktör med målsättningen att ständigt överraska publiken till att börja jobba på P1 var inte en enkel övergång. Samtidigt var tiden på Sveriges Radio lärorik. Jag hoppade ständigt mellan redaktioner och fick prova olika form och tilltal. Inom SR har jag varit researcher, reporter, live-reporter, programledare, producent, gjort gräv… finns det något jag inte gjort på SR? Efter mer än ett år, lagom till jul, kom ett telefonsamtal till personalchefen på SR Ekot. Det var en chef på Utbildningsradion som undrade om hon kände till någon journalist som kunde flytande spanska och hade koll på Latinamerika? Personalchefen tipsade om mig (tack!). Jag började omgående att arbeta som nyhetsproducent på UR med uppgiften att bevaka Spanien och Latinamerika. En period bodde jag i Madrid och gjorde radio.

När cheferna bad personalen pitcha nya programförslag skrev jag idén till ett tv-program där ungdomar fick hjälp att göra upp med vuxenvärldens heteronormer. Ungdomar ska inte behöva anpassa sig till vuxnas begränsande normer, och det här ville jag berätta i tv. Efter en del förändringar blev programmet verklighet, inom ramen för det redan etablerade tv-konceptet Ramp. Jag fick enorm feedback för programmet! Länge blev jag kontaktad av personer som sett Ramp på TV eller i skolan, och som tyckt att serien var frigörande.

När Ramp var färdigt gick jag en kort tid tillbaka till att jobba som chefredaktör. Sedan jobbade jag som två år som debattredaktör för SVT och en period som debattredaktör för Aftonbladet.

Sex och samlevnad på heltid

Under hela min tid som journalist hade jag haft ett engagemang för sex- och samlevnadsfrågor på fritiden. Engagemanget kommer av att jag själv såg så mycket okunskap, grupptryck och sexuellt våld när jag gick i skolan. Så när jag fick chansen att sommarjobba på en sex- och samlevnadskampanj sommaren efter gymnasiet, så tackade jag ja.

Därefter blev jag engagerad i RFSU och höll i sex- och samlevnadsundervisning i skolor för deras räkning. Men jag ville utveckla nya metoder för sex- och samlevnadsundervisning, och jag ville framför allt hitta sätt att arbeta med killar i svåra frågor, till exempel sexuellt våld. Därför fortsatte jag snart att arbeta på egen hand.

2010 kom Respekt, min sex- och samlevnadsbok för killar. Skolor, socialtjänster och SIS-hem för brottsdömda ungdomar började använda Respekt. Boken översattes till danska och polska, och fick pris av Sveriges Författarförbund. Jag tror att skälet till att boken fungerade så bra, är att den hade skrivits efter flera års praktiskt arbete med killar. Vad killarna sa under lektioner fick styra utformningen av Respekt.

Respekt öppnade nya dörrar för mig. Nu fick jag utbilda barnmorskor och andra yrkesgrupper som möter unga. I augusti 2012 lämnade jag Aftonbladets lokaler med en blandning av sorg och glädje. Jag hade inte längre tid att vara både sexualupplysare och journalist. Ett av mina yrken måste försvinna.

Tack vare boken Respekt släpptes jag in på Sveriges enda andrologiutbildning. Andrologi är mannens motsvarighet till gynekologi. Tyvärr har jag ingen vård- eller psykologutbildning i grunden, vilket man egentligen ska ha när man söker. Men jag lämnade in Respekt som kompletterande merit, och utbildningsansvarige bedömde att den var nog för att godkänna mitt inträde.

Regeringsexpert och Lätta sexboken

Boken Respekt fortsatte att växa, när fler och fler såg vitsen med att jobba med killar för att minska sexuellt våld. Regeringen utsåg mig till expert i den statliga utredningen Män och jämställdhet. Där fick jag stå för kunskap om frågor som rör killars och mäns sexualitet. Jag är glad att jag där fick lyfta frågor som killars sexuella våld, hbtq-frågor, hedersrelaterat våld och förtryck, med mera.

Men jag var inte färdig med att utveckla sex- och samlevnadsämnet. Direkt efter att Respekt släpptes 2010 började arbetet med att utforma Lätta sexboken. Idén var enkel: jag ville skriva en bok som kan användas av alla ungdomar.

Det betydde att boken skulle inkludera läsare oavsett kön eller sexualitet. Boken skulle lyfta nyligen invandrade ungdomars frågor, så att den kunde användas både på reguljär skola och på introduktionsklasser för flyktingar. Dessutom ville jag svara på frågor från ungdomar med funktionsnedsättningar. Och texten skulle vara så tydlig att också särskolan ville använda den.

Det tog mycket tid. Hösten 2014 kom äntligen Lätta sexboken, och jag fick pr-hjälp från självaste demokratiministern. Inget jag gjort under hela mitt arbetsliv gör mig så stolt som Lätta sexboken. Bland organisationer och makthavare har boken gett en ny bild av vad sex- och samlevnad kan vara, och hur man konkret kan göra för att skapa inkludering. Eller på akademisk svenska: Lätta sexboken är kanske världens första intersektionellt normkritiska bok i sex och samlevnad! Och jag är säker på att många kommer att följa.

Vad som händer nu

2016 utnämnde den nya regeringen mig till ledamot i insynsrådet för MUCF – Myndigheten för Ungdoms och Civilsamhällesfrågor. MUCF är Sveriges viktigaste myndighet för ungdomspolitik. Vad framtiden har framför mig vet jag inte. Men jag hoppas att jag får fortsätta bidra till ungdomars välbefinnande.

Frågor på det?

Till dig som läst ända hit vill jag säga tack! Det är ju knappast lätt att läsa så här mycket text på en skärm. Har du frågor så ska jag försöka svara. Lycka till med allt.

Inti Chavez Perez

Skriv en kommentar

Du kan använda följande HTML HTML:
<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>