Igår talade jag om att involvera tonårskillar i positivt förändringsarbete mot sexuella kränkningar. Det gjorde jag på en konferens i Malmö. Det var fullsatt, någonstans runt 250 personer hade kommit från runtom i landet. Tack Region Skåne för inbjudan!

Ska vi komma någonstans i arbetet med jämställdhet måste vi få med oss killarna, visa varför jämställdhet är viktigt och att de faktiskt kan göra skillnad. Jämställdhet är ju något som uppstår i relation mellan olika könsidentiteter, så det räcker inte att tjejer ensamma driver jämställdhetsarbetet. Eller vad tycker du?

Bland mina föreläsarkollegor fanns psykoterapeuten Anneli Svensson och konsulten Josefin Grände. Båda är grymt kunniga och inspirerande personer som jag hoppas få arbeta med i framtiden.

Ni får tyvärr inga bilder från konferensen. (Jag borde ha tagit en selfie med Anneli!) Istället kommer ett klipp från tidningen City.

En kommentar till ”På konferens om maskulinitet”

  • “så det räcker inte att tjejer ensamma driver jämställdhetsarbetet. Eller vad tycker du?”

    I grundfrågan håller jag med om att ett jämställdhetsarbete inte ska göras ensidigt av ett kön. Det borde vara logiskt att båda könen deltar.

    Men jag ser ett problem. När män försöker delta i jämställdhetsarbetet så får man bara det om det sker på den spelplan som feminister och andra kvinnor inom jämställdhetsarbetet redan har satt upp.

    Med det menar jag att en man får enbart jobba för jämställdhetsproblem som redan är framanalyserade och “godkända” som problem av feministerna.

    Om en man försöker lyfta fram ett mansproblem i samhället utanför feministernas ramar såsom “varför lägger vi inte mer resurser på att lösa mäns våld mot män som egentligen är ett större problem”. Det som då händer är att du som man blir bortsållad, nedtryckt o även kallad antifeminist. :-O

    Så som man skulle jag väldigt gärna vilja bidra till ett jämställdhetsarbete och vill mycket gärna ha jämställdhet. Men det känns inte som att det är något samarbete mellan könen i arbetet, ge och ta och lyssna på varandra utan mer likt en diktatur där feministerna sätter agendan om vad jag som man får och inte får jobba för och tycka.

    Så länge jag jobbar för något som feministerna tycker så går det bra och man blir hyllad men försöker jag med något annat som också är allvarliga problem i samhället så blir jag hatad.

    För det första förstår jag inte varför? Är man rädd att man ska ta resurser och fokus från kvinnoproblemen? Det finns resurser och utrymme för båda könens problem. Det borde ju egentligen bara vara välkommet att man vill lösa problem.

    Kvinnor kan väl omöjligt veta hur det är att vara man och se alla mansproblem åt oss? Borde man inte lyssna på män också vad de tycker och känner är problem?

    För det andra blir jag ledsen och det gör mig mindre sugen att överhuvudtaget jobba för någon jämställdhet.

    Tack!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *