Idag på DN Insidan finns en intervju med Anna Brittesland, en av arrangörerna till Uppsala Pride, där Polisen som myndighet inte får delta i Prideparaden. Brittesland motiverar portningen bland annan med att poliser uppfört sig illa på HBTQ-festivalen i Göteborg.
Citat från artikeln:
Vad bestod trakasserierna av?
– Jag var inte där. Jag har bara sett klipp på internet och på en blogg.
Eftersom Anna Brittesland har en dålig internetuppkoppling på landet kan hon inte leta upp adressen till klippet.
Sedan lämnar reportern Peter Letmark ämnet. Bara så där. Utan att reda klarhet i huruvida det skett något på hbtq-festivalen eller inte. Det är ett uselt journalistiskt arbete.
Journalisten har en skyldighet gentemot sina läsare att reda ut huruvida intervjupersonen talar sanning eller inte. Särskilt pinsamt blir det i det här fallet eftersom det hade räckt med en sökning på Google för att ta reda på om ett sådant videoklipp finns eller inte, eller så hade han kunnat slå en signal till HBTQ-festivalen och fråga vad som hände. Nämnda festival har också publicerat ett uttalande om händelsen på sin hemsida.
Urvattning av yrket
Under mina år som journalist har jag mött många personer som uttrycker sin oro för vad som ska hända med journalistiken i en tid då alla kan publicera sig på internet. Jag säger alltid att det är lugnt, att när det finns många röster kommer journalister att bli ännu viktigare eftersom vi genom vår yrkesskicklighet och trovärdighet kan hjälpa människor att sortera i myllret av röster.
Men då är det viktigt att faktiskt stå upp för journalistyrket och ställa krav på oss själva. När journalister ställer lika låga krav på sig själva i sitt yrke som när de på fritiden skriver på sociala medier, då uppstår frågan: Varför betala 30 kr för dagens DN när jag kan få lika illa genomarbetat material – eller bättre – gratis på min timeline på Facebook?

Lämna ett svar