Kategori: Media

Workshop i normkritik

Idag fick jag anledning att plocka fram färgpennor, papper och postitlappar. Jag höll nämligen workshop i att skriva normkritiskt för personal på Länsbiblioteket i Sörmland.

Det är så kul med workshops! Nya idéer bubblar fram och så är det skönt med utrymmen för reflektion.

Vi höll på i tre timmar. Jag visade utdrag ur ett processtöd för att skriva normkritiskt som jag håller på att skapa. Tack för idag, Eskilstuna!

När antifeminister får gräddfil

Imorgon släpper antifeministen Pär Ström en ny bok. Det intressanta är inte att han släpper en bok, men journalisternas mottagande. Det rör sig om en print on demand, en bok som inte gått genom något bokförlag och alltså inte genomgått någon kritisk granskning av självständig förlagspersonal. Varje år släpps massor med debattböcker av författare som själva bekostar trycket. Och det är inget som brukar få uppmärksamhet.

Att släppa en bok på det här sättet är något som ses med skepsis av oss journalister. En gång när jag jobbade i P1 hittade jag en intressant debattbok gjord genom print on demand som var intressant eftersom den kritiserade svensk förlossningsvård. Min producent sa dock nej till att göra radio om den, eftersom boken saknade förlag.

Att en bok går genom ett respekterat förlag betyder inte att den blir perfekt eller att alla faktafel försvinner. Många böcker har genom åren dragits tillbaka och fått tryckas om, som kommit just från respekterade förlag. Men förlagsbakgrunden är ändå en indikator om att produkten inte är genomrutten. Som journalist vet man att en bok som ges ut på förlag har i alla fall stött på fler kritiska granskare än bara författaren själv. För att ge ut en bok på samma sätt som Pär Ström räcker det med att du har tillräckligt med mental kapacitet för att fylla i det här formuläret.

Floden av print on demand-böcker rinner förbi år efter år utan att göra så mycket väsen. Det finns dock ett undantag, och det är böckerna författade av Pär Ström.

Pär Ström kan göra små skrifter som han släpper som pfd:er på sin hemsida, och poff så är han på TV och i tidningar. Detta trots att hans böcker på allvar handlar om sånt som att män är förtryckta eftersom kvinnor kan sälja musik genom att vara sexiga. (Tyvärr, jag varken skämtar eller överdriver, exemplet kommer från en av hans böcker).

Huruvida han har något på fötterna eller ej spelar ingen roll. Pär Ström får passage till medierna eftersom han har ett skandaliserings-värde. Medierlogiken uppskattar helt enkelt folk som vågar säga såna saker som man vet att man egentligen inte får säga runt fikabordet. Till exempel grejer om kvinnor. Och när Pär Ström väl har sagt något skandalöst om kvinnor kommer något annat som medielogiken lovprisar: nämligen konflikt. Någon feminist blir arg, och så blir det en duell med heta känslor i tv-studion.

När Pär Ström nu släpper ny bok och återigen ska svassa runt i medierna visar det på vilken devalvering som skett inom samhällsjournalistiken, som i sin iver att vara underhållande glömt sitt uppdrag. För underhållande samhällsjournalistik kan faktiskt vara lika faktakritisk som den journalistik som inte görs i underhållningssyfte.

Rasistiskt bokomslag

Jag hade egentligen inte tänkt skriva det som kommer nu, men jag är rätt arg så jag tänker att jag struntar i att ”vända andra kinden till”. En av de saker som gör mig extra arg är bokomslaget som Pär Ström valt.

Bokomslaget med en bänk med texten ”endast kvinnor” är en parafras till de bänkar som endast vita fick sitta på under Apartheid i Sydafrika.

Pär Ströms bok handlar om diskriminering av män. Att jämföra mäns situation i dagens Sverige, med svartas situation i Sydafrika under apartheid – när de inte fick rösta och när de förtrycktes med våld från poliser, det är att inte ta svartas lidande på allvar.

Att förminska ett insitutionaliserat rassegregerat system på det här sättet vittnar om en stor okunskap men också om en brist på empati som jag är rädd att inga historielektioner i världen kommer bota hos Pär Ström.

Sista dagen på Aftonbladet Debatt

Tiden går fort när man har roligt! Och man kan verkligen säga att jag haft roligt sedan jag klev innanför dörrarna på Västra Järnvägsgatan.

Att vara redaktör på Aftonbladet Debatt har varit en utmaning. Hur gör man en debattsida som är intressant också för dem som inte är stenhårt intresserade av svensk politik och förvaltning? Jag hoppas att läsarna tyckt att debatten hos oss varit medryckande!Bästa redaktionen

Inte minst var det roligt att jobba tillsammans med de övriga på den fantastiska redaktionen! Karin Magnusson, Anna Andersson, Anna-Maria Carnhede och Karin Lindblom. Ett tack måste riktas till alla debattörer och de engagerade läsarna som skriver insändare.

Jag säger som Arnold Schwarzenegger: I’ll be back.

Urvattning av journalistyrket

DN Insidan fredag 27 juli

Idag på DN Insidan finns en intervju med Anna Brittesland, en av arrangörerna till Uppsala Pride, där Polisen som myndighet inte får delta i Prideparaden. Brittesland motiverar portningen bland annan med att poliser uppfört sig illa på HBTQ-festivalen i Göteborg.

Citat från artikeln:

Vad bestod trakasserierna av?

– Jag var inte där. Jag har bara sett klipp på internet och på en blogg.

Eftersom Anna Brittesland har en dålig internetuppkoppling på landet kan hon inte leta upp adressen till klippet.

Sedan lämnar reportern Peter Letmark ämnet. Bara så där. Utan att reda klarhet i huruvida det skett något på hbtq-festivalen eller inte. Det är ett uselt journalistiskt arbete.

Journalisten har en skyldighet gentemot sina läsare att reda ut huruvida intervjupersonen talar sanning eller inte. Särskilt pinsamt blir det i det här fallet eftersom det hade räckt med en sökning på Google för att ta reda på om ett sådant videoklipp finns eller inte, eller så hade han kunnat slå en signal till HBTQ-festivalen och fråga vad som hände. Nämnda festival har också publicerat ett uttalande om händelsen på sin hemsida.

Urvattning av yrket

Under mina år som journalist har jag mött många personer som uttrycker sin oro för vad som ska hända med journalistiken i en tid då alla kan publicera sig på internet. Jag säger alltid att det är lugnt, att när det finns många röster kommer journalister att bli ännu viktigare eftersom vi genom vår yrkesskicklighet och trovärdighet kan hjälpa människor att sortera i myllret av röster.

Men då är det viktigt att faktiskt stå upp för journalistyrket och ställa krav på oss själva. När journalister ställer lika låga krav på sig själva i sitt yrke som när de på fritiden skriver på sociala medier, då uppstår frågan: Varför betala 30 kr för dagens DN när jag kan få lika illa genomarbetat material – eller bättre – gratis på min timeline på Facebook?

Dags för nya utmaningar!

Idag är min sista dag på SVT Debatt. Efter två års hårt arbete kan jag titta tillbaka och känna mig stolt.

När jag började på SVT Debatt hade sidan svårt att locka till sig tunga röster. I hierarkin för rikstäckande debattsidor låg SVT Debatt längst ner. Politiker kände sig skeptiska till att debattera hos SVT och föredrog andra sidor. Varje dag var en kamp för att övertyga politiker och debattörer att delta. Idag är det istället så att politiker och debattörer själva hör av sig för att de vill få ut sina budskap, och redaktionen är tvungen att tacka nej till det mesta.

Känner att jag utvecklats

Jag är också stolt över att se hur jag utvecklats under arbetets gång. Jag har vuxit enormt, först som lagspelare och sedan som lagledare.

På SVT Debatt har jag också blivit modigare. Vågat dra på vassa vinklar när det varit befogat eller göra utmanande publiceringar, även om det betytt arga samtal eller hot mot mig. En bra debattsida SKA väcka känslor. Vill man vinna en popularitetstävling finns bättre yrkesval än journalist.

Den viktigaste läxan är ändå den sista jag lärde mig på SVT Debatt. Under våren har lediga tjänster inte tillsatts, de tillsätts istället i höst. När jag tilldelades rollen som försteredaktör för SVT Debatt blev vi samtidigt underbemannade med en journalist. Sedan blev vi en mindre. Med en redaktion med minus två medarbetare lyckades vi ändå göra SVT Debatt mer dagsaktuell än någonsin och vi ökade publiceringstakten. Det beror på att vi gjorde mycket tydligare prioriteringar. När resurserna är begränsade måste man vara tydlig med vad man satsar på och våga släppa annat. För det där andra är ju egentligen bara sånt man håller på med för att gardera sig, för att man är rädd att man ska missa något som konkurrenterna lyckas göra en bra grej av.

Nej, det enda riktiga är att veta exakt vad man vill och lita på den bedömningen, köra i 110 i den riktningen och sedan publish and be damned!

En rolig tid

Framför allt har det här varit en rolig tid som snabbt svischat förbi. Varje dag har jag vaknat med lust att gå till jobbet och bereda plats för samhällsdebatten. Jag har njutit av varenda en av mina kollegor och känt samma tillfredsställelse varje gång våra artiklar fått eget liv på nätet och i andra medier.

SVT Debatt och jag har haft den bästa typen av relation: vi har fått varandra att växa. Och det har blivit dags att gå åt var sitt håll.

Nu går jag på välbehövd semester i en vecka (Almedalsveckan har tagit på mina krafter). Sedan börjar mitt sommarvikariat som jag sett fram emot i flera månader… Jag ska vara debattredaktör på Aftonbladet!

är näthatarna

Min blogg har sedan starten nått sina läsare främst genom Facebook och Twitter. Jag har postat en länk och sedan har publiken hittat hit och själva postat länken vidare.

Men i förra veckan hände något nytt. En främlingsfientlig sajt länkade till mig, vilket gav mig en ny publik. Det rasslade till i kommentarsfälten och jag blev därför tvungen att införa förhandsmoderering av kommentarer.

Ett omedvetet experiment

Det som hände mig i förra veckan är intressant eftersom det går att tydligt avgränsa rörelsen i trafik och ta reda på en fråga som jag länge ställt mig: Hur många är egentligen de här ”nationella” som fyller kommentarsfälten?

Enligt dem själva är de många. Ja, de menar ibland att de till och med representerar majoriteten. Ofta ser jag kommentarer som är formulerade inte som att ”jag” tycker något, men att ”vi” eller ”allmänheten” har en åsikt. Och att de som säger emot är bara en liten klick inom media.

Så hur står det egentligen till?

Förra veckan hade jag 482 besök från nationella via en främlingsfientlig sajt. Övriga besökare var 3837. De övriga lämnade 2 kommentarer under veckan. De nationella postade i sin tur 21 kommentarer.

Hårdraget kan man säga att om man läste en nationell kommentar på min sajt betydde det att sajten haft 23 nationella besök. När man läste en kommentar från övriga personer så hade sajten haft 1918,5 övriga besök.

Sett till antalet kommentarer såg det ut som att de nationella var i majoritet.  Men om övriga hade kommenterat i lika hög utsträckning som de nationella skulle siffrorna i kommentarsfälten varit 21 mot 167.

Möjliga slutsatser

Ibland ser man kommentarsfält där många ”nationella” debatterar mot några få personer med övriga åsikter. Det är då lätt att tro att de nationella är fler, vilket inte behöver stämma. Sett till siffrorna på min blogg ligger det lika många människor bakom en kommentar från övriga som bakom 83 nationella kommentarer.

För personer som jag själv, som sysslar med publicistik på nätet, är det också viktigt att hålla i minnet att innehåll som driver många kommentarer inte behöver vara samma sak som innehåll som driver hög trafik.

Arya Stark – det ensamkommande flyktingbarnet

Andra säsongen av Game of Thrones är sorgligt nog över, och jag funderar över hur det ska gå för mina favoritkaraktärer, bland andra Arya Stark.

När Arya flyttade till Kings Landing väntade en ljus framtid, men politisk maktkamp välte allt över ända och nu befinner hon sig på resa bort från den kungliga huvudstaden, utan sina föräldrar.

Arya Stark är ett ensamt flyktingbarn. Men till skillnad från de flyktingbarn som jag oftast möter via medier är hon rakt igenom en människa.

Offer eller myndighetsåtgärd

Skildringen av flyktingbarn brukar oftast ta två upptrampade vägar. Den ena vägen är myndigheternas beskrivning av dem. Då blir barnen siffror i rapporter. Hur många är de? Vilka kommuner vill ta emot dem? Kommer deras föräldrar till Sverige efter att barnen fått uppehållstillstånd?

Den andra vanliga skildringen är en typisk offer-skildring. Mediala offerskildringar tenderar att sudda bort alla karaktärsdrag tills det enda som finns kvar är ett perfekt offer: helt utan agens, helt utan dåliga personliga egenskaper. Faktiskt helt utan några mänskliga egenskaper alls, utom just offerskapet.

Människan bakom flyktingen

Men Arya Stark är annorlunda. Hon är inget sockersött barn. Hennes huvud rymmer tankar om hämnd och hon tvekar inte när hon använder sig av hjälp från en yrkesmördare. Hon är våldsam och hon får ingen ånger när hon ser liket efter en av hennes gamla plågoandar. För det här är hennes enda sätt att skapa rättvisa utifrån den situation hon befinner sig i, i en verklighet där vuxenvärlden står i kö för en chans att få trampa på henne en stund.

Arya skildras som modig. Hon är beredd att göra resan tvärs över världen för att komma till säkerhet. Aldrig har jag sett flykingbarn skildras ur det perspektivet i nyhetsmedier.

Med Arya Stark blir flyktingbarnet en riktig människa. En person som faktiskt också fanns innan hon hamnade på flykt. Tänk att man behövde skapa en värld med drakar och trollkarlar för att kunna skildra detta.

Enskild opinionsmätning är en dålig källa

Tidigt i morse kom nyheten: Sverigedemokraterna var Sveriges tredje största parti, i alla fall enligt den mätning som United Minds och Aftonbladet presenterade. Men den platsen höll de inte i särskilt många timmar, för klockan 09:30 släppte SCB sin opinionsmätning och där var Sverigedemokraterna bara Sveriges sjätte största parti.

Vad var det som hände mellan klockan två på natten och klockan 9 på förmiddagen som skapade detta enorma ras för SD? Hur kunde ett parti gå från att vara trea till att vara sexa på bara några timmar?

Svaret är så klart att det inte hände någonting alls. Vilket får min inre journalistiska varningsklocka att ringa. Anledningen till att SD går från trea till sexa på några timmar är att medierapporteringen hade fel. Antingen första eller andra gången.

Eller båda gångerna.

Oponionsmätningar är ett enkelt sätt att presentera politik. Det är tydliga siffror med vinnare och förlorare. Men kan lätt skapa känslor genom att använda rubriker i stil med ”(S)uccé!” eller ”Kata(s)trof!” och så en glad respektive ledsen bild på partiledaren.

Och självklart är det okej att göra journalistik på det här sättet. Politisk bevakning behöver inte bara handla om politikens innehåll, den kan också handla om partiernas kapplöpning mot makten. Men det är ett problem när medier gång på gång kör ut nyheter baserade på enskilda opinionsmätningar och förhåller sig till dem som om de vore absoluta sanningar.

Idag tackade jag nej till att publicera en debattartikel som handlade om United Minds-undersökningen just för att jag inte tyckte att den som enskild undersökning hade tillräcklig tyngd för att dra igång en debatt. Men en debattartikel om trenderna man kan se i det senaste halvårets undersökningar hade kunnat vara intressant.