Igår var det många som uppmärksammade Publicistklubbens debatt om personligt varumärke. En som hann skriva före mig var journalisten Emanuel Karlsten. Så här skrev han bland annat:
Framtidens journalister eller profiler kommer inte dubbas av journalisthögskolan, de kommer inte att adlas av traditionella tv-kanaler, utan växa fram från de som klarar av de sociala relationerna bäst.
Det här tycker jag verkar som en övertro på sociala medier från hans sida. Jag kommer ägna den här bloggposten åt att förklara varför jag tycker annorlunda. Karlsten jobbar främst med sociala medier medan jag främst jobbar med publicistik på nätet, så vi har lite olika ingång på frågan. Nu börjar jag:
Självklart kommer några medieprofiler dyka upp genom samtal på nätet, så som Anagina gjort genom att posta klipp på Youtube. Isabella Löwengrip började med en blogg och är nu chefredaktör för en tidning. Självklart har det funnits och kommer fortsätta finnas icke-traditionella vägar in i branschen, många har pluggat humaniora eller statsvetenskap innan de fick jobb som journalist. Andra har kommit in genom till exempel kampsport, vilket byggt Musse Hasselvalls och Paolo Robertos mediekarriärer. Men det betyder inte att kampsport framöver kommer vara den huvudsakliga inkörsporten till mediebranschen, och det kommer inte heller sociala medier att vara.
Att man är bra på sociala kontakter, kanske får massvis med retweets på Twitter och har en telefonbok full med viktiga nummer betyder inte att man har de kunskaper som behövs för att vara journalist. Journalistik är ett hantverk. Det handlar om att förstå medielogik, dramaturgi, källkritik, vilka frågor som är intressanta att ställa, med mera. Att många vill se ens roliga klipp på Youtube eller veta vilken som är ens outfit idag ger ingen fingervisning på att man kommer att klara det journalistiska värvet.
Självklart kommer personer som är duktiga på sociala medier att kunna skapa egna plattformar som de tjänar pengar på, men det betyder inte att de är journalister eller att de nödvändigtvis konkurrerar om samma jobb som dem som går på Sveriges journalistutbildningar. Bloggen Blondinbella har många läsare. Jag är en av dem. Men det är inte dit jag går när jag vill ha en analys av den senaste vändningen i Greklandskrisen.
Det känns tråkigt att så många journalister har lågt självförtroende i relation till internet. Folk som på allvar tror att nätgurus kommer att rensa ut de bryggkaffedrickande journalisterna på SR Ekot missar huvudpoängen, nämligen att journalister i framtiden kommer att göra ännu bättre journalistisk, just tack vare internet! Exempel på vad denna internetjournalistisk kommer kunna uppnå finns redan, se till exempel SVT Pejl.
Här är min framtidsspaning: I och med att mängden av röster svämmar över på grund av internet kommer värdet på journalistens förtroendekapital att öka. Vissa medieföretag kommer att (eller har redan börjat) sälja ut sin trovärdighet genom att sudda ut gränsen mellan reklam och innehåll. Många bloggar leder denna race to the bottom. En värdefull journalist är även i framtiden en omutbar journalist med ett kall och en stor verktygslåda där sociala medier bara är en liten del.
Jag vidhåller det jag skrev i min förra bloggpost, att Twitter mest är som en telefon genom vilken man kan nå många samtidigt. Karaktären Roy Cohn från pjäsen och TV-serien Angels in America säger att han är jävligt bra på att prata i telefon och att han gör det hela dagarna. Men om man ser till varför han nått sin position som toppadvokat så är det egentligen inte för att han vet hur man använder en telefon, men för att han är jurist, och han driver sina fall helt utan rädsla för att smutsa ner sig. Om karaktären Roy Cohn levde idag och alltså inte hade dött i sviterna av AIDS skulle han säkert sagt han var jävligt bra på sociala medier.
Framtidens journalister kommer inte främst att gallras fram bland dem som är bäst på sociala kontakter. Tur det, eftersom en journalist ibland i sitt jobb måste bli ovän med personer i sin omgivning.
Var tror ni att vi kommer hitta framtidens journalister?